#52 Besök en kyrkogård

31 Okt

När ”döden” dyker upp som samtalsämne får jag ofta känslan av att alla har en åsikt och ett intresse. Vad händer sen, blir allt svart och försvinner man bara *poff* sådär? Många tror olika och har sin teorier, men tanken på att sluta leva är en så häftigt bisarr idé att alla tycks beröras av den.

Men när jag inte befinner mig i en livlig diskussion, utan är ensam i mina tankebanor är det inte alltid jag riktigt vågar föreställa mig det där, oundvikliga. Det finns människor jag mött som inte längre finns, men tanken att jag själv en dag kommer råka ut för det skrämmer mig. Så jag undviker att tänka på det, i sinom tid kommer jag få ta itu med det, men inte nu. Men då kanske jag är gammal, sjuk och alldeles för rädd att bearbeta mitt slutliga öde, jag kanske blir galen och helt bananas och ironiskt nog dör på kuppen pg.a stressen.

Men egentligen är jag en sådan typ som vill vara säker på sig själv i alla lägen. Ibland är jag inte det, men jag gillar att utsätta mig för situationer där jag tvingas finna en självsäkerhet så att jag kan rent mentalt hantera nästan allt. Ibland funkar det inte, men oftare än ibland så gör det faktiskt det. Så jag gick till en kyrkogård, för jag ville tvinga mig själv att bli bekväm inför tanken att en dag försvinna. Min självbevarelsedrift är inte bortblåst, men jag tror nog att jag ska kunna hantera situationen om beskedet en dag skulle komma att jag eller någon annan i min närhet skulle gå bort.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: