#94 Sätt dig på en kulle och ta in livet

17 Mar

Jag träffade min vän John igår. Men vi kan kalla honom Puh. För situationen som följde var att vi hittade en stor kulle där vi satte oss ner. Vi gjorde så för att… det kändes rätt, bara helt rätt sak att göra. När vi besteg kullen var det inte bara så att vi befann oss på samma fysiska plats i livet, utan också lite själsligt. Ingen av oss vet vad som kommer härnäst, inte heller vilka vägar vi kommer hamna på. Vi befann oss vid ett vägskäl på en kulle. Och vad som följer nu är lite av resultatet från min stund på kullen.

Ibland befinner jag mig mellan ett vägval, en punkt i livet då jag måste välja någonting. Ska jag flytta ifrån Jönköping och i så fall vart? Ska jag söka en utbildning och i så fall vilken? Ska jag hitta kärleken i vår och i så fall vart har den tagit vägen? Det är som om livets alla röda trådar helt plötsligt lösts upp. Och kvar står man, famlandes efter garnnystan som ännu inte fått sin etikett bortriven. Jag befinner mig i en garnaffär där alla kunder tycks veta exakt vad som behövs för att virka den där yllekoftan som är ett perfekt plagg i kalla dagar. Själv så går man runt som ett fån och plockar upp några nystan som ser fina och mjuka ut. Jag hittar ett fint blått garn. Jag frågar expediten om man kan sticka sig ett par lovika-vantar med den här och får till svars att ”Nej, ska du sticka dig ett par vantar som kan försörja dig till pensionen så behöver du ett robustare garn. Pröva den här”. Tilldelat får jag ett grått, robust garn nystan som jag får veta är precis vad man behöver om man ska klara av kylan när man går runt på arbetsmarknaden. Jag stirrar en stund på nystanet i min hand. Väger det lite i handen och bollar det fram och tillbaks, väntar en stund. Sen lämnar jag tillbaks det till expediten och säger ”Jag tror jag tar lite av dom här små fina nystanen istället”. Jag sätter mig på huk vid utförsäljningslådan och plockar fram några lösryckta garn nystan: Ett ljusgult, två himmelsblå, ett polkagrisrandigt och en halvt färdigvirkad gräddvit halsduk. Jag lägger upp hopkoket av nystan på disken och expediten stirrar frågande på mig som om jag vore lite dum. Efter en lång tystnad säger hon ”Är du säker på att du inte ska ha lite robust grågarn också? Du kommer inte kunna virka ett par ordentliga vantar med det där, inte ens en halsduk. Du måste verkligen vara en hejare på virkning för det här ihopplocket blir svårt att få ihop något med. Jag menar, hur ska du klara dig ute på marknaden?”. Jag väntar en liten stund för att ta in allt hon sagt, sedan svarar jag ”Jo, du kanske har rätt… Och jag kan ju inte ens virka. Än mindre sticka!” varpå jag slänger fram mina pengar, packar ner mina garnnystan i min tygpåse och går därifrån med trallande steg och ett leende på läpparna. Expediten står kvar vid kassan och ser mig stega därifrån. Inombords rycker hon sig i håret av frustration, eftersom hon vet att jag kommer frysa ihjäl där ute i kylan utan ett par riktiga vantar. Som en sista adieu från min visit åker butiksdörren sakta igen när jag lämnat affären. Den slår igen med ett pling från en ringklocka i dörrkarmen. Orosblandad frustration beblandar sig i expeditens hjärta när jag lämnat affären. Det är ju så kallt ute. Men hennes oro är onödig, för vad expediten inte vet är att våren är påväg.

/Jesper Andersson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: